Borgfred?

Sen tidigare vet vi att oppositionen i princip avvisat borgfred under det svenska ordförandeskapet. Imorse gjorde Marita Ullvskog klart för svenska folket att den linjen kommer att hållas när hon vänder sig emot regeringens budgetdisciplin.

Oklokt, och oansvarigt, att inte vilja lägga ner inrikesstridsyxan under kommande halvår och istället fokusera på att tillsammans ro i land viktiga överenskommelser som exempelvis det liggande klimatavtalet.

EU-minister Cecilia Malmström skriver följande på sin blogg:

"...istället för att stödja arbetet med att ro i hamn ett globalt klimatavtal hotar socialdemokraterna med att blåsa till strid om den svenska arbetsrätten på EU-nivå. Det riskerar att bli kontraproduktivt."

Jag håller med henne.

Inrikesfrågor som arbetsrätt kommer vara icke mindre viktiga, men just nu tror jag vi är förtjänta av att fokusera om och enas som nation. Med det sagt behöver man inte bli nickedocka, nej det är inte det jag försöker säga. Men jag tycker ändå inte att man behöver blåsa eld i inrikes strider som ändå inte blir, realistiskt sett, lösta under kommande månader.

Vi har ju sett hur det gick för den tjeckiska regeringen som bl.a. saknade stöd från den politiska oppositionen på hemmaplan. Malmström citerar Göran Persson ur hans bok "Min väg, mina val" som höll i ordförandeklubban sist Sverige hade en framträdande roll som denna inom unionen.

Så här beskriver han hur oppositionen slöt upp bakom ansträngningarna att göra ett bra svenskt ordförandeskap:

”Under halvåret när Sverige hade ansvar för ordförandeskapet utmanades jag inte inrikespolitiskt en enda gång”.

Ja, kan borgarna hålla borgfred, kanske Mona Sahlin och övriga kan tänka om och måna mer om att se på Sveriges roll ur ett helhetsperspektiv. Först då kan jag börja tro på att även de rödgröna värnar Sverige som nation och dess framgångar över sina egna intressen.