No-mansland för Ahad Alizad

Flyttkarussell i t.ex.storstan, osäker anställning eller kanske ett knackligt förhållande; ja dessa symboliserar otrygghet för många och skapar stress och diverse obehagliga känslor.

Tänk då om du hade varit tvungen att fly från Afghanistan till Pakistan. Väl framme slutar inte mardrömmen. Utan en ny tar vid i form av polisiära förföljelser och trakasserier. Du packar knappt väskan för att söka en ny fristad. Varje morgon under två års tid öppnar du nu upp ögonen i Iran, för att sen tvingas vidare till Turkiet för att på nåt märkligt sett hamna på nordliga breddgrader. Närmare bestämt; Sverige.

Det mina kära läsare, det kallar jag otrygghet! Allt är såklart alltid relativt, och det som kan uppfattas som mer tryggt någonannanstans uppfattas på ett annat sätt här. Så med detta inlägg vill jag inte på ngt sätt förminska förhållanden som kan tyckas otrygga här. Men jag vill ändå påvisa och påminna om hur otrygghet kan se ut i andra länder och för många många andra människor än de som är infödda och har sina rötter i Sverige.

För 21-årige Ahad Alizad är ovanbeskrivna och tragiska resa på flykt sorgligt nog högst verklig. Efter fem år i Sverige med allt vad det innebär i form av vänner, utbildning, språket, familj osv är han nu utvisningshotad.

I hela flyktingdebatten tycker jag att det är viktigt att vi kommer ihåg vi står inför en demografisk utmaning. Detta negligeras allt för ofta, precis som flertalet humana aspekter. En stor andel av dagens arbetskraft kommer nämligen att pga uppnådd pensionsålder lämna arbetsmarknaden. Då kommer det att bli högst aktuellt att rekrytera arbetskraft utifrån. Jättebra tycker jag. Men, när ska vi öppna ögonen för de resurser som vi faktiskt redan har här?

Det är också dags att öppna ögonen och inse att vi inte är det enda landet i Europa som står inför denna demografiska utveckling. Fler kommer att behöva arbetskraft och konkurrensen om den kommer att hårdna.

Och vad är det då som säger att den idag kanske på sätt och vis delikata situationen då många hamnar i Sverige kommer att hålla i sig när andra EU länder kan erbjuda fler möjligheter, bättre integrering osv. än vad vi gör idag? (ush vad hemskt att kalla det så men om man tänker i termer av lite krasst uttryckt arbetsmarknaden i Sverige á la 2 steg framåt så är borde väl ändå dagens inströmning av människor kanske ses som delikat för Sverige?).

Någonstans har det väl ändå gått riktit fel när en person tvingas vänta så länge som fem år på att migrationsverket ska fatta beslut. Människor hinner etablera sig innan något händer, osäkerheten biter sig fast i deras tankar, både i drömmar och i vaket tillstånd. Det blir svårt att bryta upp igen och börja på ny kula.

Och vart kommer man hamna? Vad är det som väntar en? Hur mycket ska en person orka med? Hur humant är detta på en skala? Och när ska migrationsverkets handläggningstider verkligen kortas ner?

Visa gärna ditt stöd och hjäp Ahad Alizad att få en trygghetszon i Sverige. Är det inte dags att han äntligen ska kunna slå sig till ro och kanske även såsmåningom säga hem ljuva hem?