Totalt avslaget

Efter snart en veckas hostande och sängliggande i feber bestämde jag mig för att ta mig till jobbet fastän jag inte är helt kry än. Igår höll jag nämligen på att gå upp i taket av tristess och bara längtade efter att vara sysselsatt och bland mina kollegor. Att sitta still allt för länge och göra nada är inte riktigt min grej (även om det är viktigt att helt vila ut när man är sjuk).

Väl på plats slogs jag av hur äckligt tyst det var i korridoren. En tystnad som sveper genom hela riksdagskansliet och sprider än mer tristess. Där fick jag. Inte för att jag förväntade mig att det så här i semestertider skulle vara samma fart och fläkt som när alla är på plats, men så här avslaget?

Det hela blir inte bättre av att jag inte har så många uppgifter att hålla igång i luften, lösa och göra klart såsom jag är van vid innan jag tar ut min semester (ok, om nån av mina ledmöter läser detta inlägg så är det inte på nåt sätt en inbjudan till att skicka nya att-göra saker till mig).

Nu får jag sluta gnälla och sätta igång och jobba undan istället. Det blir inte bättre än man gör det till brukar det ju så fint heta.