Olika sätt att jobba

Facineras över hur vissa lyckas glida på bananskal (= andra) och samtidigt också få äran utan att bli ifrågasatta what so ever. Märkligt!

Gör slut med härskare!

I ung. samma anda som mitt föregående inlägg har Elisabeth Thand Ringqvist skrivit. Hon tar upp den vidriga realiteten som många, framförallt kvinnor, möter i form av trakasserier och olika sorters påhopp. Läs!

Precis som jag skrev tidigare; det ligger ett ansvar också hos den som blir utsatt att bryta sig loss ur härskares våld. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte att man måste göra det ensam heller. Men det är viktigt att på något sätt indikera att ens människovärde kränks och att detta inte är i sin ordning.

Det jag inte skrev sist är att det också enligt mig finns ett ansvar hos den observerande omgivningen. Ta bort munkaveln och börja visa vad som är ok och vad som inte är det.

Damma av alla policys om jämställdhet, öppenhet och där mijlön påstås vilja och/vara fri från olika sorters trakasserier eller diskrimineringar osv. Börja istället tillämpa dessa, oftast välskrivna, dokument!

Högt i tak mätt med felaktiga mått

Jag äcklas av härskartekniker. Jag äcklas också av alla andra sätt att försöka trycka ner någon annan för egen vinnings skull, eller av andra anledningar som min hjärna och mitt hjärta inte kan förstå sig på. Hoppas innerligt att jag heller aldrig får den insikten!

Än mer äcklas jag av detta beteende när man samtidigt påstår sig stå för helt motsatta värderingar.

Lägg därtill att man schizofrent gör en ansats till att bli ubertrevlig när man väl uppnått sitt mål (tror att man: 1.gått ur mötet som vinnare + 2.knäckt motparten) så har jag redan spytt för längesen.

Skärpning till alla ynkliga personer som inte har vett nog att skaffa sig en dos självförtroende, självkänsla, socialkompetens och självinsikt.

Men. I och med att jag helst i största mån jag bara kan vare sig vill döma eller skuldbelägga andra säger också skärpning till den som blir utsatt för t.ex. härskarteknik: Dags att ställa sig upp nästa gång, ta mod till sig och direkt säga att man inte accepterar faul play!

Kifå magazine

Den nystartade magasinet Kifå ringde mig för ett antal veckor sedan och undrade om jag kunde tänka mig bli intervjuad för tidningens porträttdel. Efter ett meck med schemat fick vi äntligen ihop en bra tid och här är delar av resultatet.

Jag gillar idén bakom Kifå. Hjärnorna bakom magasinet ville skapa en plattform som ger inblick i hur det arameiska (syrianska) folket har levt och hur vi lever idag. Samtidigt redogörs under olika teman vilka bidragande faktorer som har format vår kultur, andlighet och historiska arv. Det aramaiska folket härstammar för övrigt från området Eufrat och Tigris (BethNahrin/Mesopotamien).

Kifå inbjuder alltså läsaren på en rätt unik, målande och spännande kulturell, andlig samt historisk upplevelse. På så vis strävar Kifå till att öppna upp dörren för fler att lära mer om det arameiska folket. Genom att skildra övergången, men också balansen, mellan gammalt och nytt vill Kifå verka för en förbättrad integration i det svenska samhället.

Jag önskar Kifå magazine all lycka!

BlåGult

Nu har jag inte skrivit på super länge. Tiden har dessvärre inte räckt till. Egentligen finns det inget tråkigare än att läsa på en blogg att personen inte hunnit skriva och deklarerar att han/hon ska skärpa sig....men jag får nog göra lite samma sak här och "lova" bättring på skrivfronten.

Mycket har hänt, både bra och mindre bra. För enkelhetens skull håller jag mig till några av de positiva händelserna: äntligen är det riktig svensk sommar ute, jag har äntligen fått lite färg (trots att det hela började med en smått friterad kropp som brände!!!), jag har haft nöjet att få påhälsning från andra sidan Atlanten av vänner som betyder oerhört mycket för mig, och jag har själv hunnit med en och annan resa hem till familjen, samt vandrat på Bryssels något märkliga men också fascinerande gator och fått en inblick i hur arbetet i Europa parlamentet bedrivs.

Igår var det också Sveriges Nationaldag. En dag då jag är extra stolt! Men också extra irriterad över att vi i Sverige firar så lågmält, oftast med ursäkten om att vi inte vill förnärma de "nya svenskar". Världens lamaste ursäkt i mina ögon om jag får säga så.

Jag har hittills inte träffat på en enda person som invandrat hit som skulle ta illa vid sig om vi tillsammans firade vårt vackra lands speciella dag. Hoppas att vi framöver kommer se mer av 17:maj firanden eller varför inte som man gör "over there" under 4th of July?